Detta är en översikt över Çarşema Sare Nîsanê, det ezidiska nyåret enligt Sharfadin, även känt som Aida Sarsale. Högtiden är djupt förknippad med förnyelse, fruktbarhet, hågkomst och jordens välsignelse och speglar både andlig hängivenhet och det nära bandet mellan naturen, årstidernas liv och heliga traditioner bland Ezidier.

Originalmaterialet kommer från ”Yezidi Sarhad”, med bas i Tbilisi, Georgien.

Den ezidiska högtiden Çarşema Sare Nîsanê, även känd som Aida Sarsale, har stora likheter med det babyloniska nyåret, och många inslag i firandet av de båda högtiderna överlappar varandra. Generellt kan man säga att alla dessa högtider är förknippade med våren, sådden, livet och fruktbarhetskulten.

Enligt ezidiska heliga texter är detta Tawûsî Meleks högtid, Änglarnas överhuvud, som genom Guds vilja smyckar jorden och ger den liv.

På kvällen före högtiden tillagas mat i varje hushåll, och under nyårsnatten, när den nya dagen börjar, välsignas maten.

Ezidier säger att månaden Nîsan (april) är årets brud (bûka salê), och därför är bröllop strängt förbjudna bland Ezidier under denna månad. Enligt deras tro ska marken redan i april ha plöjts av bönderna och förberetts för sådd.

Samtidigt hedrar Ezidier också minnet av sina avlidna. På kvällen före högtiden bakar de kulîç-kakor och sewke-bröd, som delas ut till behövande eller grannar, och på morgonen besöker de de avlidnas gravar med frukt och annan mat.

Unga människor går ut på fälten för att samla aprils röda blommor och binder dem i buketter som hängs ovanför ytterdörren som ett tecken på välsignelse för dem som bor i huset. Blommorna betraktas som gåvor till Tawûsî Melek. På morgonen är alla hem vackert utsmyckade, och kvinnan i hushållet placerar ägg färgade i rött, gult och grönt på bordet som symboler för livet och världens mångfald.

Samma dag går bönderna ut på fälten och strör mångfärgade äggskal över den sådda marken för att jorden ska ge en riklig skörd det året. Dessutom lägger herdarna undan lite mast (yoghurt) och bevarar den som haven (startkultur) för hela året.

Efter denna högtid firas under resten av månaden helgonens dagar dagligen i ezidiska byar i form av så kallade tewaf. I varje by börjar ett allmänt firande. Ezidier bildar stora dansringar och dansar till musik från zurna och trumma.

Under denna högtid i Lalish reciterar prästerskapet böner och heliga hymner, och framåt kvällen tänds oljelampor. Det ezidiska templet Lalish ligger i en djup och naturskön dal med endast en utgång. Sluttningarna på de omgivande höjderna är täckta av frodig grönska från valnöts-, mullbärs- och olivträd. Längs båda sluttningarna av de fyra bergen – Mşat, Arafat, Mşrûgia och Hezret – sträcker sig rader av små byggnader där människor som kommit för att vörda helgedomen bor under högtidsdagarna.

Vattnet som strömmar från en underjordisk källa, slingrar sig genom ett nätverk av underjordiska grottor och kommer fram under vart och ett av det gamla templets torn bär en prägel av helighet. Portalerna som en gång fungerade som ingångar till templet är utsmyckade med djupt huggna stenreliefer föreställande olika symboler. I mitten står en stor välvd sal vars sju pelare bär upp kupolen. Sedan urminnes tider har människor kommit hit från alla håll, törstande efter kunskap.

På Lalish väggar och de omgivande byggnaderna brinner vekar runt om i dalen under denna högtidsnatt. Lalishdalen lyser av hundratals lampor och får ett enastående vackert utseende.