Två gånger om året högtidlighåller ezider [Çile], sommarens fyrtio dagar och vinterns fyrtio dagar, på Ezdiki kända som [Çilê Havînê] och [Çilê Zivistanê]. Dessa religiösa högtider markerar slutet på en fyrtio dagar lång fasta som genomförs av ezidiska asketer. Sommarens högtid infaller mellan den 31 juli och den 2 augusti, medan vinterns högtid äger rum den 1 och 2 februari.
Begreppet [çile] syftar på en fyrtio dagar lång period av andlig disciplin. Traditionen att dra sig undan det vanliga livet under fyrtio dagar går tillbaka till antiken och blev senare en del av flera religiösa traditioner. Inom Sharfadin åtföljs avskildheten av sträng fasta och utgör ett av de viktigaste stegen på den mystiska vägen mot kunskap om Gud.
En person som genomför fastan kallas [çilegir]. Under vistelsen på en helig plats drar sig asketen tillbaka till en liten, mörk cell och sover på en enkel filtmatta som kallas [kulav]. En stor del av avskildheten ägnas åt djup meditation, traditionellt sittande med sänkt huvud.
En [çilegir] får endast lämna cellen för att utföra rituell tvagning eller, där det är tillåtet, för att samtala om heliga texter och heliga personers liv. Vissa former av avskildhet kräver också fullständig tystnad. I centrum för [Çile] står det ständiga ihågkommandet av Gud, inre rening och tillbakadragande från världsliga begär.
Enligt ezidiska heliga hymner, eller [Qewls], följde [Şêx Adî] själv traditionen med den fyrtio dagar långa fastan. Han drog sig tillbaka till en grotta och stannade där i fyrtio dagar, och bröt sin fasta varje kväll med endast ett enda russin. Fyrtio av hans närmaste följeslagare, ihågkomna som [Çel Mêrê Şêx Adî], sägs ha genomfört den krävande fastan tillsammans med honom.
För ezider som väljer ett asketiskt liv eller tjänst som dervisch är det fortfarande en viktig religiös disciplin att med jämna mellanrum dra sig undan vardagslivets distraktioner. Den fyrtio dagar långa avskildheten, även känd som [arba’îniyya], kan genomföras ensam i en separat cell eller i en gemensam religiös bostad.
Traditionen praktiseras fortfarande i dag av medlemmar av det ezidiska prästerskapet, faqirer och religiösa tjänare vid det heliga templet Lalish i Irak. Den praktiseras också av andra ezider som lever djupt religiösa liv och väljer att genomföra denna disciplin av fasta, avskildhet och ständig hågkomst av Gud.
