Den sista flickan av Nadia Murad

Den sista flickan publicerades 2017 och är Nadia Murads memoar om hennes barndom i Kocho, hennes bortförande och förslavning av ISIS samt hennes flykt från fångenskapen. Boken, som skrevs tillsammans med Jenna Krajeski, är både ett personligt vittnesmål och en skildring av folkmordet som begicks mot ezider.

När Nadia Murad inleder Den sista flickan med orden ”Den här boken är skriven för varje ezid” gör hon det tydligt att detta är mer än hennes personliga historia. Det är ett helt folks historia. Men jag anser att denna bok inte bara är till för varje ezid; det är en bok som hela världen måste läsa.

Jag har haft Den sista flickan sedan den dag den publicerades, men jag var aldrig känslomässigt redo att öppna den. När jag till slut fann styrkan att börja läsa närmade sig augusti – en månad som för alltid påminner oss om folkmordet mot ezider och om Kocho, där en av de mest fruktansvärda massakrerna ägde rum.

Innan ISIS träder in i hennes berättelse låter Nadia oss lära känna hennes liv i Kocho. Genom hennes ord känner man värmen i hennes familj, enkelheten i livet i byn, traditionerna, skratten och den djupa känslan av tillhörighet som präglade hennes barndom. Samtidigt börjar man ana det hat som länge hade omgett ezider – ett hat som många hade burit på i åratal i väntan på det ögonblick då de äntligen kunde omsätta det i handling.

Allteftersom belägringen av Kocho utvecklas blir varje sida tyngre. Man dras in i rädslan, ovissheten och den outhärdliga verkligheten i att inte veta om man fortfarande kommer att vara vid liv om en timme, i morgon eller om tio dagar. Nadias sätt att skriva placerar dig bredvid människorna i Kocho. Du läser inte bara deras historia; du känner den.

Sedan kommer det ofattbara.

Nadia berättar med anmärkningsvärd öppenhet om den systematiska brutalitet hon utsattes för. Hon skriver om hur hon slets bort från sin familj, såldes till sexuellt slaveri, våldtogs, misshandlades och tvingades avsäga sig sin tro. Det som gör hennes vittnesmål ännu mer förkrossande är den stillsamma mänskligheten bakom det. Efter varje övergrepp bad hon Gud om förlåtelse och trodde att hon på något sätt själv hade gjort fel, trots att varje brott som begicks mot henne hade tvingats på henne. När hon tvingades konvertera till en annan religion bad hon återigen, i vetskap om att hennes tro förblev orörd i hennes hjärta. Inget våld kunde ta ifrån henne hennes identitet. Ingen grymhet kunde utplåna det faktum att hon alltid skulle förbli ezid.

När Nadia till slut bestämmer sig för att fly ger hon sig ut i mörkret utan någon visshet om att hon kommer att överleva. Hon vet inte vart hon ska eller vem hon kan lita på. Hon väljer helt enkelt friheten framför rädslan. Mot alla odds når hon en muslimsk familj som riskerar allt för att skydda henne. Deras mod påminner oss om att det även i mänsklighetens mörkaste stunder fortfarande finns människor som väljer medkänsla framför hat.

Det Nadia gjorde efter sin flykt är lika extraordinärt som att hon överlevde fångenskapen. I stället för att låta sitt lidande förbli dolt förvandlade hon det till en röst för tusentals som inte längre kunde tala. Hon stod inför världen och tvingade den att konfrontera sanningen. Hon blev den första ezidiska kvinnan att tilldelas Nobels fredspris, inte för att hon sökte erkännande, utan för att hon vägrade låta folkmordet ignoreras eller glömmas.

Den sista flickan är inte bara en memoar. Det är ett vittnesmål. Det är bevis. Det är historia skriven av någon som överlevde det som ingen människa någonsin borde behöva utstå. Genom en kvinnas historia bevittnar vi ett helt folks lidande, särskilt de kvinnor och flickor vars liv slogs sönder av folkmordet. Men Nadias historia är bara en av tusentals. Otaliga röster har ännu inte blivit hörda. Otaliga historier har ännu inte berättats.

Den här boken krossar ditt hjärta, men du kan ändå inte sluta vända blad. Varje kapitel får dig att fortsätta, inte av nyfikenhet, utan av ett ansvar att känna till sanningen.

Alla borde läsa Den sista flickan. Inte för att det är en lätt bok, utan för att den är nödvändig. Vi kan inte hävda att vi värdesätter mänskliga rättigheter samtidigt som vi förblir okunniga om ett av vår tids mest fruktansvärda folkmord. Vi kan inte säga ”aldrig igen” om vi inte är villiga att lyssna på dem som överlevde.

Läs den här boken. Läs den för att förstå. Läs den för att minnas. Läs den eftersom sanningen förtjänar vittnen, eftersom tystnad skyddar förövare och eftersom det ezidiska folkets historia aldrig får glömmas.