UNHCR Rapport: 90 % av de Internt Fördrivna Är Ezidier

UNHCR:s rapport från december 2024 om deras verksamhet i Dohuk, Irak, ger en översikt över den humanitära situationen för flyktingar, asylsökande och internt fördrivna personer (IDP) i regionen. Dohuk förblir ett kritiskt område för fördrivna befolkningar, med över 281 000 IDP och 92 000 flyktingar som bor i Dihok. Majoriteten av flyktingarna kommer från Syrien, medan de flesta IDP är Ezidier som flydde från Sinjardistriktet på grund av de folkmordet som begåtts av Da’esh (ISIS).

Över 90 % är Ezidier

Enligt rapporten är över 90 % av de internt fördrivna i Dohuk Ezidier, vilket gör dem till den största fördrivna etniska gruppen i regionen. Dessa Ezidier tvingades fly från Sinjar efter ISIS-angreppet 2014, som riktade sig mot dem på grund av deras religiösa och etniska identitet, vilket resulterade i massmord, slaveri och förstörelse av deras hemland. Ett decennium senare är många Ezidier fortfarande fördrivna och kämpar för att återuppbygga sina liv trots pågående utmaningar.

Rapporten lyfter fram att Ezidier är utspridda mellan olika stadsområden och 14 IDP-läger över Dohuks guvernorat, inklusive välkända läger som Chamishku, Kabarto 1 och 2, Khanke och Shariya. Den långvariga fördrivningen har lämnat många Ezidier utan permanent bostad, ekonomisk stabilitet eller tillgång till nödvändiga tjänster.

10 År av Humanitärt Stöd men Hjälpen Har Inte Nått Ezidierna

Även om UNHCR:s rapport pekar på betydande humanitära insatser, framhäver den också bristen på en långsiktig lösning för Ezidier som är IDP. Ett decennium efter deras fördrivning bor de flesta Ezidier fortfarande i läger och kan inte återvända till Sinjar på grund av den pågående osäkerheten i regionen. Utan större investeringar i säkerhet, återuppbyggnad och rättsliga ramverk för återvändande, förblir framtiden för Ezidierna osäkert.

Trots flera år av humanitärt stöd fortsätter Ezidier på flykt att möta stora hinder. Det är fortfarande inte fastställt om det humanitära stödet verkligen har nått de fördrivna Ezidierna eller om pengarna har gått till andra aktörer och använts för andra ändamål. Även om det inte finns något bevis (ännu), är det ett faktum att tusentals Ezidier fortfarande lever i tält utan tillgång till vatten och värme. Detta talar för att hjälpen inte har nått Ezidierna eller att den hjälp som de hittills har fått har varit bristfällig.

Samtidigt förblir Ezidierna oförmögna att återvända till Sinjar på grund av osäkerhet, brist på infrastruktur och politiska tvister om regionen. De möter också svårigheter när de försöker anskaffa id-handlingar, vilket påverkar deras möjlighet att få tillgång till tjänster och göra anspråk på sina rättigheter.

Många ezidiska kvinnor och barn som överlevde Da’eshs fångenskap behöver kontinuerligt stöd för psykisk hälsa och trauma, även detta är något som Ezidierna inte har tillräckligt tillgång till.

UNHCR:s arbete i Dohuk är viktigt, men utan politisk lösning och hållbart internationellt engagemang fortsätter Ezidifolket att möta en långvarig fördrivningskris utan en tydlig väg mot en stabil framtid.