Kocho: Dagen då en by tvingades välja mellan sin tro och sitt liv

15 augusti 2014. Kocho – ezidernas blödande hjärta

Det finns datum som hör hemma i historieböckerna, datum som hör hemma i ett folks minne, och så finns det datum som blir till sår – sår som aldrig riktigt läker, oavsett hur många år som går. För eziderna i Kocho är den 15 augusti 2014 ett sådant datum. Det är ett datum som bär minnet av mördade fäder, söner, bröder och morfäder och farfäder; av mödrar som såg sina familjer försvinna; av barn som lämnades utan sina föräldrar; och av kvinnor och flickor vars liv slets sönder med våld.

Kocho är en ezidisk by i Sinjar-distriktet, söder om Sinjarbergen i provinsen Nineveh i Irak. Byn låg långt från många av de andra ezidiska byarna och omgavs till stor del av sunnimuslimska arabiska samhällen. Människorna i Kocho hade levt där i generationer och byggt upp relationer med människorna i de omgivande områdena, som de behandlade med respekt. De flesta i Kocho var jordbrukare. Vid den tiden var jordbruk ett av de få arbeten som stod till buds för ezider i området, och människorna levde enkla liv: de brukade sin mark, uppfostrade sina barn, tog hand om sina familjer och utövade sin tro. De hade aldrig kunnat föreställa sig att deras by snart skulle bli platsen för en av de mest fruktansvärda massakrer som begåtts mot det ezidiska folket.

Den 3 augusti 2014 tog ISIS enkelt kontroll över Kocho. Eftersom byn låg isolerad och avskild från många av de andra ezidiska byarna visste invånarna inte att ISIS var på väg förrän det var för sent. De kunde inte fly till bergen och de kunde inte ta sig någon annanstans. Vägarna var inte längre säkra och byn var omringad. Kocho blev instängt och dess invånare tvingades genomleva dagar av ovisshet och ofattbar rädsla utan att veta vad som väntade dem. I tretton dagar kunde de nästan inte göra annat än att vänta. De bad om hjälp och vädjade till den irakiska regeringen och det internationella samfundet, däribland USA, i hopp om att någon skulle komma och skydda dem. Men den hjälp de desperat behövde kom aldrig. De lämnades i händerna på terrorister och tvingades kämpa för sin egen överlevnad medan omvärlden misslyckades med att nå fram till dem.

Under dessa tretton dagar fortsatte ISIS att befästa sin kontroll över byn. Stridande gick från dörr till dörr och krävde att invånarna skulle lämna ifrån sig gevär och andra vapen och lyda deras order. De uppmanade gång på gång människorna i Kocho att övertala de ezider som hade flytt till berget att återvända och lovade att de skulle vara säkra. Men människorna i Kocho lydde inte dessa order. De vägrade att bli orsaken till att andra ezider fördes tillbaka i ISIS händer. De visste att de själva var instängda, men försökte ändå skydda andra. Till slut kom ISIS befälhavare till invånarna i Kocho och gav dem ett ultimatum: de hade tre dagar på sig att konvertera till islam eller ta konsekvenserna. Tre dagar. Tre dagar för att avgöra om de skulle överge den tro och identitet som hade tillhört deras folk i generationer, eller vägra och möta det som ISIS hade planerat för dem. Människorna i Kocho konverterade inte. De förblev ezider.

Sedan kom den 15 augusti 2014.

Människorna i Kocho samlades ihop. Män, kvinnor, barn och äldre fördes under ISIS kontroll. Byn som en gång hade varit fylld av vardagsliv var nu fylld av rädsla. Familjer var tillsammans för vad som skulle bli den sista gången. ISIS skilde kvinnorna och barnen från männen och beordrade kvinnorna och barnen att gå upp på övervåningen medan männen hölls kvar på nedervåningen. De fick höra att om de konverterade kanske de skulle få leva eller återvända till berget. Men de hade redan vägrat.

Sedan fördes männen bort i lastbilar.

Kvinnorna såg dem föras bort. De såg sina makar, fäder, söner, bröder och släktingar försvinna i lastbilarna utan att veta att många av dem aldrig skulle återvända. Sedan hörde de skotten. Ett efter ett nådde ljuden kvinnorna som hade lämnats kvar, och de förstod vad som höll på att hända. Deras män dödades. Det finns stunder då ord inte räcker till för att beskriva vad en människa kan känna. Föreställ dig att vara en mor och höra skotten efter att dina söner har förts bort. Föreställ dig att vara en hustru och inse att mannen du såg föras bort i en lastbil aldrig kommer hem igen. Föreställ dig att vara ett barn och höra ljudet som säger dig att din far har mördats.

Bland dem som fördes bort fanns Nadia Murads bröder. Nadia överlevde Kocho och skulle senare bli en av världens starkaste röster för det ezidiska folket. Hon har berättat om hur hon såg sina bröder föras bort och bevittnade fasorna i det som hände dem. Deras död var en del av massakern i Kocho, där män och pojkar systematiskt mördades. De var inte soldater som stred i ett krig. De var jordbrukare, fäder, söner, bröder och morfäder och farfäder. De var vanliga människor vars liv togs därför att de var ezider och därför att de vägrade överge vilka de var.

Efter att männen hade förts bort och dödats kom ISIS efter kvinnorna och flickorna. De tvingades ombord på bussar och fördes till Solagh (سولاخ). Där splittrades familjerna ännu en gång. Kvinnor, flickor och äldre kvinnor separerades efter ålder och andra kriterier. De äldre kvinnorna, däribland de som bar traditionella vita kläder, skildes från de yngre flickorna. Många av dessa äldre kvinnor dödades senare. De yngre kvinnorna och flickorna fördes med buss till Mosul, där de utsattes för ett system av slaveri och människohandel. De behandlades som egendom, såldes och byttes, och vissa fördes senare till Syrien. Mödrar skildes från sina döttrar. Systrar skildes från systrar. Familjer som bara några timmar tidigare hade varit tillsammans förstördes inför varandras ögon.

Det är svårt för människans sinne att förstå vad ISIS gjorde mot människorna i Kocho. Det är nästan omöjligt att föreställa sig rädslan inne i bussarna, förvirringen hos barn som inte förstod varför de fördes bort eller smärtan hos mödrar som inte visste om de någonsin skulle få se sina barn igen. Flickor som bara några dagar tidigare hade levt vanliga liv behandlades plötsligt som slavar. Kvinnor berövades sin frihet och värdighet. Äldre människor dödades. Män fördes bort och mördades. Familjer splittrades och en by förvandlades till en plats av ofattbar fasa.

Men Kocho får aldrig enbart kommas ihåg för de fasor som tillfogades byn. Kocho måste också kommas ihåg för sitt folks mod. När ISIS krävde att de skulle överge sin tro vägrade många. De kände till faran. De visste att de var omringade. De visste att det nästan inte fanns någonstans kvar att fly. Ändå gav de inte upp sin identitet. De förblev ezider, även när det innebar att möta döden. Tack vare det modet lever vi i dag. För det modet minns vi dem. Och för det modet är vi stolta över dem, samtidigt som vi sörjer dem.

Men stolthet kan inte sudda ut sorgen. Ingenting är tillräckligt för människorna i Kocho. Ingen ursäkt är tillräcklig. Inget uttalande är tillräckligt. Inget fängelsestraff är tillräckligt. Inte ens att se ISIS-medlemmar fängslade kan föra tillbaka mödrarna till de små barnen. Det kan inte föra tillbaka en far till sin son. Det kan inte ge en syster hennes bror tillbaka. Det kan inte återställa de år som stals från en flicka som förslavades. Det kan inte föra tillbaka de äldre kvinnor som mördades, de män som avrättades eller de familjer som förstördes. Ingenting kan återge de liv som togs.

Det har nu gått tolv år, men för de överlevande innebär tolv år inte tolv år av glömska. Minnena finns kvar. De saknade är fortfarande saknade. De döda är fortfarande döda. De överlevande fortsätter att bära tyngden av det som hände dem, och många familjer lever fortfarande med frågor som kanske aldrig får några svar. Tiden för inte tillbaka dem som fördes bort. Tiden suddar inte ut ljudet av skotten. Tiden återställer inte en barndom som stals. Tiden bygger inte upp en familj igen efter att dess medlemmar har mördats eller spridits över olika länder.

Det är därför Kocho inte får bli enbart en siffra i historien om det Ezidiska folkmordet 2014. Kocho var inte en siffra. Kocho var en by full av människor. Det var fäder och mödrar, söner och döttrar, bröder och systrar, jordbrukare och barn. Det var hem, familjer, traditioner, böner, minnen och liv. Innan Kocho blev en symbol för folkmord var Kocho helt enkelt ett hem.

Och det är detta som gör dess historia så smärtsam. Människorna i Kocho bad inte om krig. De bad inte om att bli offer. De ville bara leva i sina hem, bruka sin mark, uppfostra sina barn och utöva sin tro. Ändå övergavs de i det ögonblick då de behövde skydd som mest. I tretton dagar väntade de på hjälp som aldrig kom. De var omringade av terrorister, ställdes inför ett omöjligt val och straffades sedan för att de vägrade ge upp sin identitet.

I dag minns vi männen som fördes bort och dödades. Vi minns kvinnorna och flickorna som kidnappades och förslavades. Vi minns de äldre som mördades. Vi minns barnen som förlorade sina föräldrar. Vi minns de överlevande som fortsätter att bära dessa minnen. Och vi minns varje familj vars liv förändrades för alltid på grund av det som hände i Kocho.

Ingenting kan föra de döda tillbaka. Ingenting kan återge det som stals. Ingenting kan göra det som hände under dessa fruktansvärda dagar ogjort. Men det är viktigt att minnas. Det är viktigt att berätta sanningen. Det är viktigt att tala om Kocho, eftersom tystnad låter offren försvinna in i historien, och människorna i Kocho förtjänar mer än att bli bortglömda namn eller siffror i statistiken.

De förtjänar att bli ihågkomna som människor.

De förtjänar att bli ihågkomna som människor som älskade sina familjer, brukade sin mark, utövade sin tro och inte önskade något annat än att få leva.

De förtjänar att bli ihågkomna för sitt mod.

Och de förtjänar en värld som vägrar att vända bort blicken.

För människorna i Kocho kommer det kanske aldrig att finnas tillräckligt med rättvisa för att kompensera för det som gick förlorat, eftersom rättvisa inte kan föra deras nära och kära tillbaka. Men sanning, hågkomst, ansvar och erkännande är fortfarande det minsta som offren och de överlevande förtjänar.

För dem som mördades minns vi. För dem som fortfarande saknas minns vi. För de överlevande står vi vid deras sida. För mödrarna som förlorade sina söner, för barnen som förlorade sina fäder, för systrarna som förlorade sina bröder, för kvinnorna och flickorna vars liv stals och för varje människa som fördes bort från Kocho – vi kommer inte att glömma.

Kocho får inte glömmas. Det ezidiska folket får inte glömmas. Och världen får aldrig glömma vad som hände den 15 augusti 2014.