Varning: Denna artikel innehåller grafiska bilder från attackerna i Sinjar den 14 augusti 2007 som vissa läsare kan uppleva som obehagliga.
Den 14 augusti 2007 träffades de huvudsakligen ezidiska orterna Tel Azer (Al-Qahtaniyah) och Siba Sheikh Khidir (Al-Jazira) i Sinjarregionen i Irak av fyra samordnade lastbilsbomber. Attackerna, som tillskrivs Al-Qaida i Irak, dödade hundratals ezider, skadade många fler och förstörde hela bostadsområden. De blev en av de dödligaste attackerna mot ezider före folkmordet 2014.
Denna artikel tillägnas minnet av de hundratals ezider som miste livet i attackerna den 14 augusti 2007 och de familjer som fortfarande bär på sin förlust. Må offren vila i frid, och må deras namn och historier aldrig glömmas.
Ett folkmord som fortfarande till stor del är utan erkännande. Ett brott så fruktansvärt att det mänskliga sinnet har svårt att förstå det. Hur kunde en sådan grymhet ske, och varför angreps oskyldiga människor enbart på grund av vilka de var? Nästan två decennier senare kvarstår dessa frågor, även om inget svar någonsin skulle kunna rättfärdiga det som hände.
För många ezidiska familjer är den 14 augusti 2007 inte ett avlägset historiskt datum. Mödrar lever fortfarande utan att veta exakt vad som hände med barn som aldrig återvände. Familjer splittrades på några minuter och lämnade föräldrar, barn, bröder och systrar att söka bland ruinerna efter dem de älskade. Vissa hittade kroppar. Andra hittade bara kroppsdelar. Vissa hittade ingenting alls och lämnades utan vissheten om döden eller möjligheten att ta farväl.
De samordnade bombattackerna i Al-Qahtaniyah, som ezider känner som Tel Azer, och Al-Jazira, eller Siba Sheikh Khidir, var bland de dödligaste attackerna mot ezider. Hundratals dödades och många fler skadades. Massakern kom dock inte utan varningar. År av religiöst hat, politisk instabilitet och ökande extremistiskt våld hade redan försatt ezider i en allt farligare situation.
Sju år senare, den 3 augusti 2014, drabbades det ezidiska folket av ännu en katastrof. För många ezider går det inte att bortse från sambandet mellan de två händelserna. Massakern 2007 hade visat vad extremistiskt hat kunde leda till när ezider lämnades oskyddade. Misslyckandet med att reagera tillräckligt på denna varning blev en del av en ännu större tragedi.
Sinjar före attacken
Före den USA-ledda invasionen av Irak 2003 styrdes landet av Saddam Hussein och Baathpartiet genom ett starkt centraliserat politiskt system. Ezider, som redan hade utsatts för århundraden av förföljelse, levde under en politik som satte stor press på deras identitet och deras hemland i Sinjar.
En av Baathregeringens centrala politiska linjer var arabisering. I Sinjar innebar detta bland annat försök att införliva ezider i ett arabnationalistiskt ramverk och pressa dem att identifiera sig som araber i stället för att bevara sin särpräglade ezidiska identitet. Politiken påverkade även ortnamn. Tel Azer döptes officiellt om till Al-Qahtaniyah, medan Siba Sheikh Khidir blev Al-Jazira. Sådana förändringar var inte enbart administrativa. De var en del av ett bredare försök att omforma regionens identitet och stärka statens kontroll över den.
Efter att Saddam Husseins regim föll 2003 gick Sinjar in i en ny politisk period. Kurdistans demokratiska parti och kurdiska Peshmerga kom att kontrollera stora delar av området. Vissa ezider fick möjligheter inom polisen, Peshmerga och andra statliga tjänster som tidigare till stor del hade varit otillgängliga för dem.
Samtidigt ökade de politiska och sociala spänningarna. Vissa lokala sunnimuslimska arabiska grupper förlorade inflytande och offentliga anställningar efter Baathregimens fall. Beväpnade extremistorganisationer, särskilt Al-Qaida i Irak, utnyttjade dessa spänningar och började i allt högre grad framställa ezider som fiender, bland annat genom att anklaga dem för att stödja kurdiska myndigheter.
Religiöst hat gjorde situationen ännu farligare. Extremistgrupper betraktade ezider som otrogna och byggde vidare på den århundraden gamla falska anklagelsen att ezider dyrkar djävulen. Sådana föreställningar användes för att avhumanisera ezider och skapa ett ideologiskt rättfärdigande för våld mot dem.
Från mordet på Du’a Khalil till ett eskalerande våld
En händelse under 2007 fick särskilt stor betydelse för den ökande fientligheten mot ezider: mordet på den unga ezidiska kvinnan Du’a Khalil.
Den 7 april 2007 dödades Du’a av medlemmar av sin egen familj i vad som har beskrivits som ett så kallat mord för att ”tvätta bort skam”. Uppgifter vid den tiden gjorde gällande att hon hade konverterat till islam eller haft en relation med en muslimsk man. Mordet fick stor uppmärksamhet i medierna och utnyttjades därefter av extremister som propaganda mot ezider som helhet.
I stället för att behandla mordet på Du’a som ett brott begånget av specifika individer använde extremistgrupper det för att uppmuntra till kollektivt hat. Enligt skildringar från denna period framställde de fallet som ett rättfärdigande för hämnd mot människor som inte hade någonting alls med hennes död att göra.
Kort därefter kidnappades och mördades 23 ezidiska män som arbetade i Mosul därför att de var ezider. Morden var ytterligare ett tecken på att våldet inte längre riktades mot särskilda individer eller konflikter. Den ezidiska identiteten i sig hade blivit tillräcklig anledning för att bli måltavla.
Det som hände Du’a var fel och förtjänar att fördömas. Men inget brott som begås av enskilda personer kan rättfärdiga kollektiv bestraffning av ett helt folk. De ezider som därefter mördades bar inget ansvar för hennes död. De utsattes därför att de delade identitet med människor som extremister redan hade bestämt sig för att behandla som legitima måltavlor.
Utnyttjandet av mordet på Du’a blottlägger också den selektiva karaktären hos ett sådant extremistiskt resonemang. Än i dag dödas kvinnor under förevändningen att ”tvätta bort skam” i olika delar av regionen. Men enskilda individers brott gör inte en hel religion eller befolkning kollektivt ansvarig. Hundratals ezider tvingades ändå betala för ett brott de inte hade begått.
Fanns det varningar om en planerad attack?
En annan redogörelse väcker frågor om huruvida massakern i augusti 2007 föregicks av mer direkta varningar.
I sin bok Genocidal Explosions (انفجارات الإبادة) beskriver Ibrahim Tamri Ismail dödandet av en muslimsk man från Khatouniya-stammen, Hussain Abdullah Al-Khatouni, före bombattackerna. Enligt boken var mordet kopplat till en stamfejd som gick tillbaka till Baathperioden.
Ismail skriver att när Al-Khatounis kropp fördes från polisstationen förklarade en av hans söner, i polisers närvaro, att om hans fars mördare inte hittades skulle de döda en person från Tel Azer och Siba Sheikh Khidir för varje hårstrå på hans fars kropp.
I boken uppges vidare att medlemmar av stammen hade kopplingar till Al-Qaida, och det hävdas att dessa förbindelser bidrog till att rikta organisationens uppmärksamhet mot de ezidiska områdena, särskilt Tel Azer och Siba Sheikh Khidir. Ismail framställer händelsen som en av de utvecklingar som föregick planeringen av den storskaliga attacken.
Denna redogörelse är fortfarande författarens beskrivning av händelserna, men den väcker en viktig fråga om de varningar som fanns före den 14 augusti. Oavsett om det förstås som ett hot, ett tecken på växande fientlighet eller en del av en större plan illustrerar det ezidernas utsatthet under månaderna före bombattackerna och myndigheternas oförmåga att förhindra det som följde.
Natten den 14 augusti 2007
Vid cirka 19.20 den 14 augusti 2007 körde fyra lastbilar lastade med stora mängder sprängämnen in i de ezidiska orterna Al-Qahtaniyah, eller Tel Azer, och Al-Jazira, eller Siba Sheikh Khidir. Explosionerna inträffade nästan samtidigt.
På bara några sekunder förstördes bostäder, butiker, fordon och verksamheter. Hela bostadsområden jämnades med marken. Familjer som bara ögonblick tidigare hade levt sina vanliga liv befann sig plötsligt omgivna av raserade byggnader, eld, damm och döda kroppar.
Det exakta antalet offer är fortfarande omtvistat. Nadia Murad skriver i The Last Girl att omkring 800 ezider dödades och cirka 1 500 skadades. Ibrahim Tamri Ismail anger en betydligt lägre dödssiffra i Genocidal Explosions och uppger 312 döda. Oavsett det slutliga antalet beskriver båda redogörelserna en katastrof där hundratals ezider dödades och många fler fick förödande skador.
De olika siffrorna visar också hur mycket som fortfarande är ouppklarat kring massakern nästan två decennier senare.
Bland ezider har även en annan oroande berättelse fortsatt att cirkulera. Vissa överlevande har uppgett att amerikanska soldater transporterade svårt skadade offer till sjukhus, varefter några av dessa personer aldrig sågs igen. Andra säger att de inte bevittnade detta. Eftersom vittnesmålen skiljer sig åt går det inte att dra någon säker slutsats utifrån den information som finns tillgänglig här. För vissa familjer har dock ovissheten om vad som hände med saknade anhöriga fortsatt sedan den natten.
När mörkret föll över de förstörda orterna sökte familjer bland ruinerna med ficklampor. De ropade namnen på barn, föräldrar, bröder och systrar. Vissa hittade sina anhöriga vid liv. Vissa hittade kroppar. Andra möttes av mänskliga kvarlevor som var så svårt skadade att identifiering blev nästan omöjlig.
För dem som aldrig hittade personen de sökte efter blev sorgen oskiljaktig från ovissheten. En mor som aldrig har sett sitt barns kropp kan fortsätta bära på ett litet hopp om att barnet på något sätt fortfarande ska återvända. För vissa ezidiska familjer har det hoppet levt kvar sedan augusti 2007.
En varning före 2014
Massakern inträffade inte isolerat. Den kom efter en ökande extremistisk fientlighet mot ezider, efter mordet på 23 ezidiska arbetare i Mosul, under svag säkerhet och politisk instabilitet och i en miljö där antiezidiskt religiöst hat öppet utnyttjades.
Därför bör attackerna 2007 också kommas ihåg som en varning.
De visade att extremistorganisationer var beredda att angripa ezidiska civila i massiv skala på grund av deras identitet. De visade hur lätt religiösa fördomar kunde omvandlas till organiserat våld. Framför allt visade de hur utsatt den ezidiska befolkningen i Sinjar hade blivit när institutioner misslyckades med att erbjuda ett effektivt skydd.
Sju år senare, den 3 augusti 2014, attackerade ISIS Sinjar och begick det Ezidiska folkmordet 2014.
De två händelserna skilde sig åt i omfattning och genomförande, men för ezider är lärdomen fortfarande smärtsam. Faran var synlig långt före 2014. Massakern 2007 hade redan visat vad som kunde hända när extremistisk ideologi, politisk instabilitet och avsaknaden av tillräckligt skydd sammanföll.
De som dödades den 14 augusti 2007 var inte siffror i ett historiskt dokument. Bakom varje offer fanns en familj. Bakom varje människa som försvann fanns någon som fortsatte att vänta. Bakom förstörelsen av varje hus fanns ett liv som hade funnits där före explosionerna.
Nästan två decennier senare kan ett erkännande inte återge dessa liv. Men det är fortfarande viktigt att minnas, särskilt när så mycket fortfarande är ouppklarat.
Gärningspersonerna trodde att religiöst hat kunde rättfärdiga förstörelsen av oskyldiga människors liv. Därigenom gjorde de religionen till ett vapen mot mänskligheten.
Offren förtjänar något annat: att bli ihågkomna genom sina namn, sina familjer och sitt folk, och att massakern som förstörde deras orter aldrig mer behandlas som ett bortglömt kapitel före 2014.
Följande bilder är från Ibrahim Tamri Ismails Genocidal Explosions (انفجارات الإبادة).
