Murad Ismael, ledare för Ezidi Cause-blocket i det irakiska parlamentet, har välkomnat regeringens besked att YBŞ-medlemmar ska börja lämna över sina vapen till staten och att de som uppfyller kraven ska integreras i officiella irakiska säkerhetsinstitutioner. I ett uttalande efter ett möte med premiärministern och YBŞ:s ledning kallade Ismael överenskommelsen för ett ”första steg i rätt riktning” och beskrev den som ett sätt att skydda ezidiska rättigheter samtidigt som förekomsten av konkurrerande säkerhetsstrukturer i Şengal upphör.
Vid första anblick innebär detta ingen förändring från Ismaels tidigare ståndpunkt. Han har vid upprepade tillfällen argumenterat för att lokala ezidiska styrkor bör få formellt erkännande inom officiella statliga strukturer i stället för att flyttas mellan informella säkerhetsarrangemang. Tidigare i år föreslog han att YBŞ och andra lokala ezidiska styrkor skulle integreras genom försvarsministeriet, inrikesministeriet eller en annan officiell institution som rapporterar direkt till premiärministern. Han har också insisterat på att Şengals framtid inte kan avgöras utan befolkningens deltagande och avvisat idén om en militär administration som påtvingas uppifrån.
Den skillnaden är central. Att motsätta sig en militär administratör eller en säkerhetslösning utformad utifrån är inte detsamma som att motsätta sig en förhandlad integrering av lokala försvarsstyrkor. Den nyligen tillkännagivna överenskommelsen skulle kunna uppfylla Ismaels tidigare villkor om YBŞ:s ledning och den berörda ezidiska befolkningen verkligen har samtyckt till den och om medlemmarna får rättslig status, skydd och en tydligt definierad roll i att säkra sitt eget hemland.
Det offentliga beskedet lämnar dock de viktigaste frågorna obesvarade. Regeringen uppger att YBŞ-medlemmar som ”uppfyller kraven” ska integreras, men har inte redogjort för vilka som omfattas, hur många medlemmar det gäller, var de ska tjänstgöra, vilken befälsstruktur som ska gälla eller vad som kommer att hända med kvinnoenheterna och de ezidiska civila skyddsstrukturerna. Det är också oklart hur denna säkerhetsåtgärd kommer att förhålla sig till civil förvaltning, politisk representation, återuppbyggnad och återvändandet av fördrivna Ezidier.
Det är där den egentliga frågan börjar. Frågan är inte enbart om vapnen ska stå under en laglig myndighets kontroll. Den handlar om huruvida denna integrering kommer att bevara en meningsfull lokal ezidisk roll inom säkerheten och åtföljas av den representation, civila förvaltning och de skyddsåtgärder som krävs för att förhindra att ännu ett beslut om Şengal fattas över huvudet på dess befolkning. Fram till dess att villkoren offentliggörs och de direkt berörda bekräftar dem bör beskedet betraktas som ett åtagande som fortfarande måste prövas – inte som den slutliga lösningen på Şengals långvariga säkerhetskris.
